Min teknik bygger på en klassisk figurativ tradition som jag modifierar på olika sätt, bland annat genom att rubba skala och proportioner. Människan är en röd tråd i mitt konstnärsskap och jag inspireras av våra kroppars förmåga att kommunicera och vår ständiga kamp mellan intellekt och kropp. Genom att utgå från människokroppen skapar jag skulpturer som uttrycker olika känslor och stämningar.
Människans relation till naturen och hur vi formas och påverkas av varandra och vår omgivning är ämnen jag jobbat med. Vad innebär ett hem och vad är det som gör att vi känner oss hemma? Är det en plats, ett sammanhang eller en kultur? I flera utomhusverk jobbar jag mer konceptuellt och betraktaren kan på ett fysiskt och lekfullt sätt interagera med verket vilket ger en extra dimension där skulpturen förändras med betraktaren.
Pandemin har förändrat mitt sätt att tänka kring kroppar och fysisk närvaro. Jag tänker att kroppsglädje infinner sig i blotta närvaron av andra kroppar, alltså även utan rörelse. Denna kroppsglädje har jag inspirerats av i mina skulpturer ”Mother and Child” och ”Father and Child”.
Jag tänker att vi behöver ett ord som står i motsats till kroppsglädje för att kunna uttrycka det mörker, den ”kroppssorg” som infinner sig av att leva med fysiska avstånd och isolering. Samtidigt är mörker livsviktigt för både människor och djur. Mörker innebär också vila och återhämtning. För mig handlar skulptur om ljus och mörker och alla skiftningar däremellan. Det är detta som får skulpturerna att leva. Precis som i livet självt.
